Lycka = tillväxt?
Det visade sig att den svenska välfärdsmodellen står sig väl i lyckoforskarnas tester. Fördelningspolitik, hög beskattning på alkohol och tobak och solidaritet med andra människor är precis vad lyckoforskarna rekommenderar. Vissa av dem vill t o m gå ännu längre; sänka arbetstiden, höja beskattningen på övertidsarbete, reklam, miljöskadligt beteende och annat som minskar vårt välbefinnande. Som en jämförelse används uppskattningsvis 55 miljarder i Sverige till att göra reklam för olika produkter, vilket är den totala kostnaden för förskola och skola.
När jämförelser görs med BNP finns det inget samband mellan lycka och tillväxt. Vi kan inte köpa oss lyckliga. De viktigaste aspekterna för att vi ska känna oss lyckliga är att vi känner ett sammanhang, har ett socialt nätverk och en meningsfull sysselsättning. Skilsmässor och arbetslöshet är jobbigare än att få mindre pengar.
Tre lycko-boktips:
- Keynes barnbarn, Christer Sanne
- Lyckoformeln, Stefan Klein
Som en tanke hade jag en diskussion idag med en moderat ledamot i Folkhälsoberedningen. Han hävdade att vi inte kan ställa samma höga krav på barns miljö i en storstad som man kan i en liten stad. Mitt argument att det kanske är ännu viktigare att se till barnens miljö i en storstad föll platt och moderatens huvudargumentation kom fram efter en stund: "visst kan man bygga enligt alla normer, men det kostar ju så mycket. Vi måste vara lite flexibla".
Det verkar kanske långsökt men jag uppfattar det som att han säger att lite skit får man ta, om föräldrarna nu varit så dumma och bosatt sig i centrum. "De får skylla sig själv". Att barnen råkar illa ut är liksom bara en trist konsekvens, de offras på tillväxtens altare (för när hörde ni en moderat som ville begränsa biltrafiken). Barnens lycka får stryka på foten.
Och där satt jag och tänkte att jag är så glad för att den här staden inte leds av moderater.
