Anna Norrman

Lena, som i Lena Sundström. Jag har precis köpt hennes senaste bok "Känns det fint att finnas en dag till?" och som vanligt är det som att läsa mina egna tankar. Fast mycket smartare och roligare, så klart.

Nyligen inflyttad i ett "bättre" bostadsområde slåss jag mot den naturliga instinkten att "betrakta" istället för att uppleva. Jag känner mig både hemma och alienerad. Igår funderade jag på om jag känt mig "hemma" i någon annan stad än Malmö. Och kom fram till att nej, var jag än bott har det alltid känts som en övergående fas. Ja, utom under vissa perioder i Lund, i den sunkiga ettan på 22 kvm.  

Lena Sundström verkar föra en ständig dialog med sig själv, om vardagsliv och kärlek, på ett sätt som jag kan identifiera mig med. Och så är hon rolig som sagt. Alla skåningar som har ringt automatisk trafikupplysning kan känna igen sig:

"Så jag ringer, och en mekanisk telefonsvarröst svarar på andra sidan.
- Vilken hållplats vill du åka från?
Jag säger det jag ska med hög, viktig och välartikulerad röst.
- Skooogskyyrkogåården.
Jag gör tummen upp mot brorsan. Känner mig nöjd med min insats. Den röststyrda reseplaneraren låter mig förstå att den har förstått.
- Du vill åka från - kokoskakan.
Är det något slags skämt? Jag slår numret en gång till. Börjar om från början.
- Vilken hållplats vill du åka från?
Jag artikulerar ännu mer den här gången.
Betonar varenda stavelse och får känslan att jag låter som Mattias Klum.
- Skooogskyyyyrkogårrrden.
- Du vill åka från - skånska gården.
- Nej - SKOOOGS-KYRKO-GÅRDEN.
- Sa du - kokoskakan? Svara med ett ja eller ett nej.
Tre "kokoskakan", ett "du vill åka från - godsterminalen" och två röststyrda "uuschäkta, jag förstår inte vad du säger" senare ger jag och brorsan upp. Då har vi även försökt med imiterad göteborgska, norsa och något slags söderkis-dialekt."

HAHAHAHAHAHA