Storstädernas bostadsmarknad
De senaste tre åren har jag bott i tre av de fyra största städerna i Sverige; Malmö, Uppsala och Stockholm (Nacka). I alla tre städer har jag fått bostad på grund av antingen kontakter eller för att jag har en hyfsat bra inkomst. I Uppsala var jag pga en separation i desperat nöd efter en hyreslägenhet snabbt, jag hade t om nöjt med ett korttidskontrakt, men det slutade med att jag tvingades köpa en bostadsrätt. I Malmö samma sak, jag behövde flytta snabbt och hade tur och fick ett förstahandskontrakt i centrala Malmö för att min brorsa kände hyresvärden. I Stockholm vittnar samtliga inflyttade vänner om andra- eller tredjehandskontrakt, ständiga flyttar och 'jag får bo hos en kompis...' tills de etablerat ett kontaktnät eller tjänar tillräckligt med pengar för att kunna köpa en bostadsrätt. I gårdagens DN presenterade ledarsidan sin lösning på problemet med den icke-fungerande hyresmarknaden: att de som har hyres- eller bostadsrätter får hyra ut dem för vilket belopp som helst. DN menade på allvar att om vi bara får en 'marknadsmässig' hyresmarknad så fixar det sig. Jag delar inte DN:s analys. Ett stort problem med hyresmarknaden är, som DN visserligen så riktigt påpekade, orörligheten. Människor säger inte upp sina lägenheter när de flyttar till annat, istället hyr de ut den. Anledningarna är säkert flera, men den troligaste är säkert rädslan för att man någon gång i framtiden behöver en lägenhet och då är det smart att hänga kvar vid den man har. Även om man precis blivit sambo och flyttat till bostadsrätt. Just rädslan för att inte hitta en lägenhet när man behöver en är alltså orsaken till att så få lägenheter är lediga. DN:s lösning på detta är alltså att ge människor ännu större orsak att hålla fast vid sin gamla lägenhet. De vill skapa en marknad inom marknaden och alla problem ska försvinna. Själv tilltalas jag mycket mer av den bostadsgaranti som Köpenhamn införde för några år sedan. Där lovade man att alla som blev sambo och flyttade ihop i en lägenhet fick en annan bostad om förhållandet sprack. Just tryggheten att veta att man kan få någonstans att bo om ens samboende inte fungerar skapar större rörlighet på bostadsmarknaden. Och det måste väl vara större rörlighet som är målet, inte att hyrespriserna trissas ytterligare?
