Varför kan inte alla prata om det jag tycker är viktigt?
Göteborgsposten publicerar en debattartikel av Malin Lernfelt som menar att debatten kring sjukförsäkringarna inte är seriös. Bland annat tycker hon att det är oseriöst av kritikerna att:
1 lyfta fram personer som dött kort tid efter att de förlorat sin sjukersättning
2 inte nämna att människa tidigare tvingades leva på 64 procent av sin tidigare inkomst om de varit sjuka längre än 1 år
3 lyfta fram svårt cancer- eller hjärtsjuka, eftersom det inte är de som i första hand riskerar att utförsäkras (även om det finns ett litet antal ytterst olyckliga fall av den sorten) utan människor med mer eller mindre diffusa smärt- och ångestdiagnoser
Istället för att diskutera ovanstående borde vi diskutera det som Malin själv tycker är problemen, nämligen varför människor går år efter år med smärta och ångest utan att sjukvården förmår göra dem friska. "Vi borde också prata om det ansvar såväl sjukvård som försäkringskassa har att göra bedömningar utifrån ett långsiktigt perspektiv och om samhällets skyldighet att tillhandahålla rehabilitering."
Hade jag själv varit minister och skapat ett system där jag fick signaler om att människor gick och dog(!) precis efter de fått reda på att de inte var berättigade till ersättning ur sjukförsäkringssystemet så hade jag varit glad om något uppmärksammat mig på felaktigheterna (exempel 1). Jag hade hellre fått sjukpension på 64 % efter en tids sjukdom än ingen ersättning alls (exempel 2). Och slutligen - nej, det blir ju väldigt jobbigt att tycka att regeringen har gjort rätt när människor är VÄLDIGT sjuka och orättvisorna exemplifieras med människor som faktiskt håller på att dö. (exempel 3).
Själv anser jag att det är högst relevant att berätta för regeringen när de är ute och cyklar. Men, det är inte alla som gillar att regeringens politik utsätts för granskning. Stackars Lernfelt för alla dessa oseriösa debattörer som inte vill diskutera det hon vill.
