Anna Norrman

Läser med bestörtning artiklarna om de unga tjejerna som blir attackerade av sin färdtjänstförare.

Handikappförbunden redovisade under våren hur illa ställt det är i domstolsprocessen för personer med funktionsnedsättningar. Personer med funktionsnedsättningar är sorgligt överrepresenterade vad gäller att utsättas för brott, men det syns inte brottsstatiken. I Sverige är döva den enda gruppen där det görs en notering hos polisen om att det finns en funktionsnedsättning. I rapporten skriver Handikappförbunden också att  

"När rättsväsendet bedömer trovärdighet utgår det från att alla människor har samma förmåga att berätta sammanhängande och detaljerat. Det innebär att man inte skiljer på funktionsnedsatta personer och andra när man ska avgöra vad som är trovärdigt och inte. Det är en viktig juridisk trovärdighetsprincip i svensk rättstillämpning att berättelser ska vara sammanhängande, detaljerade och inte motsägelsefulla."

Cederborg konstaterar att det kan vara särskilt svårt för barn med funktionsnedsättning att uppfylla dessa krav, och att det tas liten hänsyn till vilka förutsättningar polisen gett barnet att berätta. Om polisens frågeteknik innebär många ledande och upprepade frågor så ökar risken för att barn med intellektuella svårigheter inte berättar sammanhängande och detaljerat.

Nu verkar tjejerna ovan ha tagits på allvar men hur säkra är vi på att vi hittar alla som utnyttjar personer de är satta att skydda? Inte säkra alls.

Jag var igår inbjuden till ett seminarium med Esther Sivan, verksamhetsledare av Bizchut, ”the Israel Human Rights Center for People with Disabilities”. Esther berättade om hon Bizchut arbetar för att förändra lagstiftningen. En av de saker hon lyfte fram var hur personer med funktionsnedsättningar kan vittna under särskilda villkor i Israelisk domstol. Det lät spännande, och jag tänker att det är dags för Sverige att se över hela domstolsprocessen för personer med funktionsnedsättningar.