Anna Norrman

Jag befinner mig på plats i Karlstad - MP:s kongress är i full gång. Kongress innebär alltid lite märkliga beslut och denna kongress lär inte bli något undantag. Bland annat stod jag på ett påverkanstorg där en av motionerna förespråkade att Sveriges kommuner och landsting ska ge ut riktlinjer om att alla dövblinda ska få ledsagning efter behov.

Motionärens intentioner är det inget fel på; alla som är insatta i frågan vet att kommunerna blir alltmer njugga i sina bedömningar och drar in på ledsagning om de kan. Men lagen är ändå tydlig, den som har behov av ledsagning ska få det. Jag har flera invändningar till förslaget om riktlinjer.

* Dels SKL:s roll - SKL är en organisation som ska se till sina medlemmars intressen, dvs kommunerna och landstingen. Att tro att SKL kommer att vara generösa i sina riktlinjer är aningen naivt. Troligen kommer SKL snarare att försöka göra bedömningarna snävare än vad lagen är. Det tjänar kommunerna pengar på.  

* SKL kan inte ge några sådana riktlinjer - Riksdagen har medgivit att exempelvis Socialstyrelsen kan ge ut riktlinjer inom hälso- och sjukvårdsområdet. Men, i övrigt får inte en annan tolkning göras som förändrar lagstiftarens intentioner. Alltså, om riksdagen har sagt att varje person med behov ska få en individuell bedömning så är det det som gäller.

* Riktlinjer eller individuell bedömning - Rent allmänt tror jag på att människor ska få hjälp efter behov. Vissa personer har större behov än andra, och då ska de få mer stöd. Hela tanken på att riktlinjer ska lösa "problemet" med snåla bedömningar är feltänkt. Det går emot hela tanken med behovsprincipen.

Det är min fasta övertygelse att människor som behöver stöd ska få det i den omfattning de behöver det. Riktlinjer kommer aldrig att möta den enskilda människans behov. Att kommunerna drar in på ledsagning är ett stort problem och jag hoppas att alla politiker ute i de kommunala nämnderna bestämmer sig för att följa lagens intentioner om att de som behöver ledsagning ska få det.

Göteborgsposten publicerar en debattartikel av Malin Lernfelt som menar att debatten kring sjukförsäkringarna inte är seriös. Bland annat tycker hon att det är oseriöst av kritikerna att: 

1 lyfta fram personer som dött kort tid efter att de förlorat sin sjukersättning
2 inte nämna att människa tidigare tvingades leva på 64 procent av sin tidigare inkomst om de varit sjuka längre än 1 år
3 lyfta fram svårt cancer- eller hjärtsjuka, eftersom det inte är de som i första hand riskerar att utförsäkras (även om det finns ett litet antal ytterst olyckliga fall av den sorten) utan människor med mer eller mindre diffusa smärt- och ångestdiagnoser

Istället för att diskutera ovanstående borde vi diskutera det som Malin själv tycker är problemen, nämligen varför människor går år efter år med smärta och ångest utan att sjukvården förmår göra dem friska. "Vi borde också prata om det ansvar såväl sjukvård som försäkringskassa har att göra bedömningar utifrån ett långsiktigt perspektiv och om samhällets skyldighet att tillhandahålla rehabilitering."

Hade jag själv varit minister och skapat ett system där jag fick signaler om att människor gick och dog(!) precis efter de fått reda på att de inte var berättigade till ersättning ur sjukförsäkringssystemet så hade jag varit glad om något uppmärksammat mig på felaktigheterna (exempel 1). Jag hade hellre fått sjukpension på 64 % efter en tids sjukdom än ingen ersättning alls (exempel 2). Och slutligen - nej, det blir ju väldigt jobbigt att tycka att regeringen har gjort rätt när människor är VÄLDIGT sjuka och orättvisorna exemplifieras med människor som faktiskt håller på att dö. (exempel 3). 

Själv anser jag att det är högst relevant att berätta för regeringen när de är ute och cyklar. Men, det är inte alla som gillar att regeringens politik utsätts för granskning. Stackars Lernfelt för alla dessa oseriösa debattörer som inte vill diskutera det hon vill.