Anna Norrman

Bland de ledarstick jag läst den senaste tiden har ett stuckit ut lite mer än andra; Karl Rydås "Statistiken säger inte allt". Han redogör där för att välståndet har ökat för alla i Sverige och att regeringens politik därmed har lyckats. Så härligt, kan man ju då tänka... men så tänker man vidare. Är det verkligen så att välståndet har ökat för alla? Nej, knappast. Det räcker med att kolla in ökningen av försörjningsstödet för att inse att Rådys påstående inte stämmer. I oktober 2009 hade försörjningsstödet i Uppsala ökat med 25 % och det lär inte ha sjunkit sedan dess. Eftersom de flesta är personer som tidigare fått ersättning från sjukförsäkringssystemet, kan vi konstatera att välståndet åtminstone för dem inte har ökat alls. Tvärtom har de blivit bidragstagare, istället för att tidigare vara försäkringsberättigade. Och vad kan vara mer stigmatiserande än att bli socialbidragstagare?

Karl Rydå för också en diskussion om att det viktiga är att alla har fått mer och att oppositionen ska ge cred till Alliansens politik för detta. Förutom att det alltså inte stämmer att alla fått mer så har den rikaste delen av befolkningen fått den största delen av Alliansens skattelättnaderna. Riksdagens utredningstjänst fick i uppdrag att räkna ut hur Alliansens skattelättnader 2006-2009 fördelades mellan olika inkomstgrupper. De kom fram till att ju högre inkomst du haft från början, desto mer har du gynnats av regeringens skattesänkningar. Mer åt dem som redan har alltså. Den tiondel i befolkningen med störst inkomster har fått nästan lika mycket av regeringen som 60 procent av svenska folket har fått tillsammans. Dessutom har den rikaste procenten fått lika mycket som 25 procent. De personer som nu trillar ur trygghetssystemen bekostar, med andra ord, skattesänkningar för de allra rikaste.

Ökade klyftor mellan grupper i ett samhälle skapar olyckligare samhällen, där missbruk, kriminalitet och försämrad folkhälsa är resultatet. Varför skulle vi rödgröna ge Alliansen cred när deras politik skapat precis det samhälle som vi vill få bort? Det kan verka gulligt att ge mer åt alla, men om det samtidigt betyder att vissa personer faller igenom trygghetssystemet och blir bidragstagare - då vill i alla fall inte jag vara med. Karl Rydå ignorerar att de rika blivit rikare på de svagas bekostnad och anklagar samtidigt de rödgröna för att inte ge cred åt Alliansen? Så pinsamt.

I dagens UNT kan vi läsa att Claude Marcus anser det vara en skam för samhället att feta barn blir allt fetare (jag håller helt med). Den uppmärksamme noterar också att Marcus pekar ut socker som den stora faran, inte fett.
Det verkar därmed som att kostexperten har reviderat sina tidigare åsikter om vad som gör människor feta och sjuka.

Kalla fakta gjorde ett program under 2008 om kostexperternas bindningar till livsmedelsindustrin och efter hårt tryck slog Socialstyrelsen fast att det inte var i strid med vetenskap och beprövad erfarenhet att förespråka LCHF-kost. Det visade sig nämligen att det fanns forskning på att mättat fett inte alls leder till hjärt- och kärlsjukdomar som tidigare hävdats (av bl a Marcus). Det är spännande att se att den hånade "kvällstidningsdebatten" lett till att människor ifrågasatt kostexperternas råd och att detta lett till en reviderad åsikt hos experterna. 

Tjatet om att äta lite fett har gjort att föräldrar tittat på "lågkaloriprodukter", dvs produkter med lite fett, när man köper mat till sina barn. Produkter med mycket socker verkar däremot helt ok. Min (begränsade) erfarenhet av att bo med barn är att de förväntar sig godis, glass, pannkakor, ketchup och kakor alla dagar i veckan eftersom det är det förskolan och föräldrarna ger dem.

Framöver hoppas jag på följande: Socialstyrelsen rekommenderar kostråd från de riktiga höjdarna inom området (enligt min mening): "Fit for life" (ät färsk/rå mat för att behålla hälsan); Gillian McKeiths kostråd (väldigt hälsosamt!) och slutligen "Ät rätt för din blodgrupp" (kontroversiellt). Den som lever får se (och eftersom jag äter nyttigt lär jag leva länge).

Enligt dagens Aftonbladet har Maud bestämt sig för att göra RUT till en valfråga. Och jag kan inte låta bli att undra varför det är så viktigt att gynna vissa näringar framför andra. RUT är ju, precis som alla redan anat, en skattesubventionerad verksamhet som används mest av människor med högre inkomster. Människor som egentligen hade kunnat betala detta med egna pengar, men som tycker att det är för "dyrt". Enligt Maud Olofsson är skattesubventionen bra av följande skäl:

* svartjobben ska minska, dvs det skapar vita jobb
* bättre jämställdhet för kvinnor

Jag har faktiskt själv haft städhjälp - fast det var i Libyen när det ingick i min lön på Ericsson. Och det var såklart skönt att slippa städa. Med 6 dagars arbetsvecka var det ont om tid. Däremot fick jag inga skattesubventioner från libyska staten för att någon skulle städa min lägenhet - städningen betalades av som en löneförmån. 

Tillbaka till Olofssons argument.

Svartjobb: Rent moraliskt har jag svårt att acceptera att svenska staten använder mina skattepengar för att subventionera en bransch för att den annars skapar svartjobb. För mig ska skattepengar användas till att gynna de grupper som behöver det, enligt parollen "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov". Enkelt uttryckt - de som har mycket ska hjälpa dem som har mindre. Den här skattesubventionen får rakt motsatt resultat - den subventionerar rika människors städning. Och det stör mitt rättspatos.
Nu tänker du att jag överdriver och att det är som alla borgerliga tidningar i huvudstaden skriver - att städning används av alla. Men tji vad du bedrog dig! Det finns en finfin statistisk undersökning av SCB på exakt VEM som använder sig av hushållsnära tjänster och den säger precis vad du egentligen anat - det är i stort sett bara människor med hög inkomst som anlitar städerskor och inte alls de där vårdbiträdena som Reinfeldt emellanåt pratar om.

Jämställdhet: Ja, det är verkligen så att kvinnor tar ett mycket större ansvar för städning och skötsel av hemmet än vad männen gör. Det finns det ÄNNU fler statistiska mätningar som visar. Men, vårt ojämställda samhälle försvinner ju inte för att uselt betalda kvinnor med utländsk härkomst städar i höginkomsthemmen istället för de svenskfödda kvinnorna. Jämställdhet handlar om helt andra saker. Exempelvis att männen stannar hemma med barnen när de är nyfödda och därmed skapar starkare band till barnen. Som i sin tur leder till att kvinnorna inte alltid blir den som har ansvar för barnen, och därmed har tid för sin egen karriär. Och kanske att männen därmed också tar större ansvar för städning etc i hemmet. En tydlig politisk riktning måste till, och det handlar om genusförskolor, fler "pappa"-månader, mer tid med barnen när de är små med mera. Och sådant kostar skattepengar - som tyvärr inte finns för att de satsas på skattesubventioner för höginkomsttagare.

Nej, dags för Maud Olofsson att komma ut ur RUT-garderoben och svara på varför det är så viktigt att subventionera rika människors städning och varför jämställdhet plötsligt reducerades till en fråga om att lämna över städningen till någon annan?